Bo Madestrand skriver bra om Anna Odells verk i DN idag. Sista meningen "en student måste få misslyckas" tycker jag är väldigt bra. På dom kreativa högkolorna måste man få leka av sig. Det är en ynnest att få lära sig genom lek. På DI gör handlar nästan alla slutfilmer extremt mycket om regieleverna själva. Alltså inte ens i Bergmans anda, utan verkligen utan historia också. Så måste det få vara.
Men vad som är lite festligt är det där med effektsökeriet i konsten. Andres Serrano (som jag gillar mycket) har bland annat sett utmaningen i att fotografera diverse kroppsvätskor och göra en hel serie med bårhusbilder. När man dessutom doppar ner ett krucifix i urin i konstverket "Piss Christ" är det klart som korvspad att kristna höger-personer blir upprörda. Men som en präst i Sverige sa när Andres ställde ut på Malmö Konsthall tidigt 90-tal: hade Jesus varit så vacker på bild fler gånger så hade kanske fler gått i kyrkan. Han tog det för var det var, inte för provokationen.
Som Madestrand skriver bör man naturligtvis se konstverket själv innan man uttalar sig, men om jag litar på Madestrand så uppnår Odell varken estetiska (som i fallet Serrano) eller utilitaristiska (som ju när det handlar om det svenska vårdsystemt inte vore fel) syften. Det konstverket uppnår är att det provocerar - vissa.
I DN idag stod det också om Sopiseleven Victor Marx som bygger utan bygglov. Radikalt.
För mig som inte är lättprovocerad blir så klart konstverk i den här andan ointressanta:
spela psyksjuk utan att vara sjuk
bygga utan bygglov (nä, nu får det vara nog!!)
bygga utan bygglov - på naturreservat (Lars Vilks - mästaren i effektsökeri)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror inte att jag är så särskilt lättprovocerad. Men jag tycker att Anna Odells verk känns väldigt intressant ändå. Det beror mycket på att jag delar hennes erfarenheter från psykakuten, och därför har väldigt lätt att känna igen känslorna av att vilja gå tillbaks och göra upp med den institution där man blev kränkt när man i sitt allra mest sårbara tillstånd borde ha erbjudits trygghet. Jag har själv fantiserat om att wallraffa på psykakuten i efterhand. Men Anna var den som var modig nog att verkligen göra det. Jag vill ska skynda mig till Stockholm för att se utställningen.
Om man inte delar Annas erfarenheter är det inte lika lätt att se poängen. Då är det lättare att stanna vid det sensationslystna aspekterna, som är det enda som media sätter fokus på. Det som lyfts fram av media var att hon ljög och spelade psyksjuk. Det är intressant ur en nyhetsvinkel, men helt oväsentligt för konstverket. Jag tycker att det är tydligt att Anna Odell inte har varit spekulativ i sin skapandeprocess. Så vitt jag kan se har hon skapat ett verk utifrån vad hon vill berätta, och inte väjt för svårigheterna som uppstod på vägen. Det är så man skapar intressant konst.
Ser fram emot din recension av hennes 1,5 timme långa videoionstallation. Troligen en ökenvandring.
Sen är det egentligen nyhetsvärderingen som är min största invändning. Den kommer i separat inlägg.
Skicka en kommentar