Idag känner jag med Sanna Kallur, men nästan ännu mer för hemmahoppet Liu Xiang. Även han häcklöpare och ett av Kinas största medaljhopp. Foten höll inte. Han försökte springa med smärta, men det sket sig. På presskonferensen gömmer hans tränare sitt gråtande ansikte i händerna länge, länge innan han säger att Liu Xiang försökte allt, men det gjorde helt enkelt för ont. Han kunde inte ens gå på foten. Ändå försökte han starta, med risk för hela sin karriär, eftersom det var i Peking.
Männen och kvinnorna på gatorna pratade om sin stora sorg över att Xiang inte ens fick starta på hemmaplan. Guldfavorit och allt. Plötsligt såg man ett Kina som inte är parader av uniformerade män, "frivillig"-arbetare med förnedrande arbetsuppgifter eller landet som försöker dölja sin oförrätter och brister. Man såg ett Kina som samlades kring sin nations idrotthjältar. Det var ett fint stycke TV sammanfogat av den månghövdade OS-redaktionen.
Liu Xiangs tränare fick mig att tänka mer på gråtande män. Spaniens kronprins fick bara inte gråta när han skulle gifta sig för några år sen. Det gör inte män, sa man ifrån spanskt håll. Jag säger så här: man är inte man om man inte gråter när man gifter sig. Detsamma gäller när man får barn eller när man blir skadad i det enda olympiska spel som man någonsin kommer att få springa på hemmaplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar