Det räknas röster för fullt och snart har vi ett valresultat. Under tiden har media lagt all energi som finns på att låta Sverigedemokraterna orera sina budskap. (exklusive K-G Bergström som gjorde bra ifrån sig). Men nu ska vi ta allt från början.
Jag är uppvuxen i Stenkällan så långt österut i Malmö stad man kan komma. Stenkällan är ett kedjehusvillaområde uppfört under 70-talet. Almgården, som jag snart återkommer till, ligger kanske en kilometer från där jag bodde, Rosengård två. Rosengård är alltså ingen förort. Det är en stadsdel med mestadels miljonprogramshus.
Jag gick högstadiet på Rosengårdsskolan. Vi var en klass som kom från låg- och mellanstadieskolan Höja för att bättra på statistiken. Rosengårdsskolan hade nämligen en väldigt hög andel invandrarelever. Min kompis Daniel, med mamma från Barcelona och pappa från Sverige, född och uppvuxen i Sverige blev plötsligt invandrare när han började på Rosengårdsskolan. Så såg definitionen av en invandrarelev ut. Var man inte blatte innan så skulle man minsann bli det om man började där.
Och vi bodde på rätt sida stadsgränsen och cyklade närmare stan för att komma till skolan, men vi hamnade plötsligt i en förort. Visst är det märkligt?
En vårtermin gjorde Rosengårdsskolan av med hela Malmö stads budget för att reparera efter vandalisering på skolor (bland annat hade någon kört en Ford Tanus genom entrén en natt).
Det är klart att det fanns och finns problem i Rosengård, men även här ute på Värmdö, där jag bor nu, slås busskjulen sönder varje vecka av, antar jag, kringstrykande ungdomar. Och Värmdö är ”etniskt och kulturellt homogent” för att använda SD-språk. Min poäng är att total tristess och ett samhälle som vänt dig ryggen har ingenting med hudfärg att göra. Dom jag var skraja för på Rosengårdsskolan var ett par svenska killar. Dom tre åren jag gick på skolan fick varje händelse en individuell tolkning. Så fort jag slutade och började gymnasiet inne i stan nåddes man av snacket hur dåligt allting hade blivit på Rosengårdsskolan. Det generaliserades om Rosengård. Det kunde kanske vara sant, det kunde också vara folks föreställningar om vad som är sant. Man ska aldrig göra skillnad på människor och man ska aldrig generalisera.
Vad har min högstadietid med det här att göra? Jo, SD har 5,7% i riksdagen.
Vi har just kommit ur den värsta finanskrisen världen har skådat. När jag gick på Rosengårdsskolan var vi på väg ur en yuppie-era. Lågkonjunkturen skulle snart stå för dörren. En lågkonjunktur som förvärrades enormt av att Saddam Hussein tågade in i Kuwait i augusti 1990. Missnöjet ger ett enormt rekryteringsunderlag till rasistiska grupperingar. Tyskland, återförenat 1990, fick en snabbt växande nynazistisk rörelse. Främst i Östttyskland. I kommunistdelen? Ja just det. Missnöje. Jobben fanns i Väst. Arbetslöshetstalen låg på 25-30% i Öst. Missnöje. Missnöje leder till nazism och rasism.
Almgården har nu blivit medias älsklingskvarter. För det är just vad det är, ett par kvarter. För mig är Almgården bostadsområdet där man får lägenhet om man inte är kapabel att ha en lägenhet utan får den via socialen. Det visar fördomar från min sida. När jag kollar fakta i målet visar det sig att utbildningsnivån i Almgården är under genomsnittet och att inkomstnivån ligger alldeles precis under genomsnittet (båda siffrorna jämfört med Malmö i övrigt).
DN:s reporter ville påskina att Almgården är ett fint och trevligt område. Det är det inte. Det är miljonprogram som gud glömde. Att vistas i Almgården kan få den beskedligaste människa att bli yxmördare. Jag hade ett par kompisar i Almgården under mina yngre tonår. Redan på den tiden skyllde man på området på andra sidan motorvägen: Rosengård. Inte sökte sig Rosengårdungdomarna från Rosengård, där det inte fanns ett skit att göra, till Almgården där det om möjligt fanns ännu mindre att göra. Men alla talar om snömannen, men ingen har sett honom. Att hitta syndabockar är ett mänskligt behov, det visar som bekant beteendevetenskapen.
Jag tror folk i Almgården är missnöjda – precis som dom var då när jag hängde där ibland. Rosengård ligger nära till hands att skylla på. Man hör arbetslösa säga ”vi borde kanske ta hand om oss svenskar först” ett typiskt uttalande i syndabocksgenren.
Almgården hade som bekant 34,7% röster för Sverigedemokraterna i årets val. Jag dömer inte dom för det, men jag försöker fatta varför. Det är en stadsdel, som låg så nära där jag växte upp. Vi bryr ju oss om frågor som är nära oss själva och vi struntar i om det är översvämning i Pakistan. Hemskt, men sant.
Den 30 november 1991 demonstrerade Sverigedemokraternas ledare Anders Klarström under nazistisk flagg. Och ja, det heilades friskt den där kvällen när dom skulle ”hedra en patriot”.
Det större tusentalet missnöjda människor hade dock under valet 1991, två månader innan, ett annat parti att vända sig till: Ny Demokrati. Förmodligen delvis skapat av Bert Karlssons ego fick vind i seglen av att 25% (!) kunde tänka sig honom som statsminister i en enkät gjord av Sveriges radio 1991. Lyckligtvis har förtroendet för våra politiker ökat markant under 2000-talet. Tror inte Jimmie Åkesson åtnjuter samma stöd…
Sverigedemokratiska väljare är enligt SVT:s vallokalsundersökning överrepresenterat i gruppen arbetslösa. Arbetslösa är missnöjda. En högkonjunktur kan ge jobb åt en del missnöjesväljare. Men Sverigedemokraterna har sedan de gick under nazistisk flagg haft möjligheten att växa organiskt. Det gör dom oerhört mycket farligare än Ny demokrati som närmast skapades av ett infall.
Vad som nu gäller är att man inte normaliserar deras ”politik”. Det pratas alldeles tillräckligt om migrations- och integrationspolitik. Majoriteten av debatten ska hantera sånt som vi bryr oss om: jobb, skola, vård och utrikespolitik. Jag ger Jimmie Åkesson rätt i att när dom vanliga partierna försöker kopiera deras ”politik” så gynnar det bara dom. Folkpartiet är en av dom skyldiga. Deras utspel om lärarinnan med Niqab, hon är endast en av ett par individer i hela landet, som både är lärare och har Niqab. Det är alltså betydligt fler hushåll som saknar elektricitet än det finns lärarinnor med Niqab. Jan Björklund plockade upp bollen i sann populistisk anda. Sådana idiotutspel gynnar SD enormt.
Att dom stora partierna leder debatten enligt sin agenda och därmed faktiskt marginaliserar SD till ett parti lika stort som V eller KD (när bryr vi oss om vad dom säger) kommer att vara vägen att gå. Vi ska aldrig låta SD vara martyrer och SD ska heller aldrig dominera en debatt eller sätta en agenda mer än vad väljarstödet gett dom mandat att göra. Återigen. Hade Feministiskt initiativ kommit in hade vi knappast sett Gudrun Schyman i vartenda TV-program för att vi MÅSTE PRATA om FRÅGORNA som hon tänker driva. Tänk på JÄMLIKHETEN. Det är nog något som GROR, som vi INTE PRATAR OM. Hjälp!
Om debatten förs där den ska föras, alltså inte i SD-frågor, kommer Jimmie Åkesson i desperation kasta in sina budskap helt utan koppling till vad det pratas om. Då blir han härligt pinsam. När journalisterna ställer dom frågor han förväntar sig är han förberedd. Då är det viktigt med följdfrågorna. Ett exempel: SD vill stänga gränserna helt (nästan) och ge ”hjälp till självhjälp i flyktingarnas närområde”, fråga mig inte hur denna ”hjälp” ser ut när SD:s uppfattning är att stryka svenskt bistånd.
När Jimmie Åkesson får debatten dit han vill måste media och politiska motståndare vara mer slipade. När han inte får debatten dit han vill kommer han att försöka ta den dit. Då kastar han ur sig ”fakta” helt utan underbyggnad. Oftast har dom bara propagandamässiga underlag. Inte en siffra rätt. Där måste också media och motståndare vara slipade.
Sen är två saker mycket bra (för att dom är dåliga för SD).
1. Partiet är befolkat av människor som kommer säga massor av korkade och felaktiga saker (Att invandrare har en aggresiv gen och att vi snart inte får lov att fira midsommar längre för att nämna två exempel).
2. Ian Wachtmeisters mediakåthet gynnar våran sak, eftersom svenska folket då påminns om 1991.
Ju mer vi tänker på 1991 desto mer ser vi den nazistiska flaggan svaja över Jimmie Åkessons huvud. Han må säga att dom falangerna är bortstädade, men han satt själv i en partistyrelse som ville tvångsutvisa ALLA som fått sitt medborgarskap efter 1970. Ett steg i taget vill dom ta sin politik dit igen. Men dom har lärt sig att ha tålamod och växa organiskt. Och vi måste ha tålamod i vårt arbete om vi ska lyckas städa bort SD ur riksdagen. Det är en utmaning att ta på allvar. Det kommer inte lösa sig av sig självt. Inte minst för att deras väljare faktiskt skiter i det jag kallar den ”normala debatten”.
Men innan det är val nästa gång hoppas vi på en fet högkonjunktur. Det kommer faktiskt att hjälpa en del. Det har historien lärt oss.
