Igår kväll grät jag oavbrutet i 28 minuter till "Himlen kan vänta" som vanligt. Serien är ju väldigt "aktuell" för mig, så att säga. En terapisession.
Mitt TV-jag kan samtidigt reta sig på den dåliga klippningen. Ett starkt TV-ögonblick förstörs plötsligt av att Anne Lundberg kommer och skriver oss tittare på näsan.
Jag är väldigt glad att SVT visar Himlen kan vänta. Det är ändå sammantaget väldigt bra.
Jag blir så förtjust i dom fem huvudpersonerna och man kan kallt konstatera en sak: Vad bra världen skulle vara om alla människor levde som om dom skulle dö. Känns ju ironiskt på något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
det måste vara underbart att ha ett jobb, där man ständigt vet att det man gör berör. stort grattis till dig, kramar
Skicka en kommentar