90's växer och växer

Mmm, då var man där igen. Dessa förväntningar. Tänkte att Schyfferts försvarstal på 90's på Rival igår, med alla dessa femmor i betyg, skulle vara jävligt rolig. Det var den inte. Ord som ”intressant” och ”allvarligt” dök upp i hjärnan under showen.

Som ung på nittiotalet skrattar jag igenkännande åt massor. Schyffert träffar precis rätt i varenda referens, i varenda scenbeskrivning. Schyffert lämnar sitt skrivbord för att vara rolig ibland och Rival vrider sig i skratt. Jag satt mest och tyckte att det var det jag förväntade mig. Det var roligt, men jag skrattade helt enkelt inte. Dom gånger jag skrattade igår, skrattade jag nästan själv i salongen.

Schyffert är självutlämnande, inkluderande och väldigt följsam, man tänker inte direkt på något annat under tiden. Han har publiken i sitt grepp. Dessutom är 90’s jäkligt bra formmässigt.

Så stod jag där imorse och borstade tänderna och tänkte på olika passager i föreställningen. Den stannade hos mig. Saker som stannar och växer är bra. 90’s är närmre en femma idag än vad den var igår kväll.

Gå på 90’s! Tänk inte att det ska vara skrattigt. Tänk mer som om ni skulle se Fredrik Lindström, underhållande och intelligent, men inte stand-up. Då kommer ni skratta så in i helvete. Jag gjorde lite fel där. Det var skönt att göra fel. Jag har aldrig borstat tänderna och tänkt på stand-up.