Igår var jag på Big Ben. 2 gamla rutiner och 3 nya. Allt i andan att jag måste leverera när jag står på en ståuppscen. Skulle vilja testa allt nytt på Big Ben, men klubbscenen funkar inte riktigt så. Eller så saknar jag självförtroendet till det.
Som alltid på rookieklubbarna numera så var det en genomgående bra nivå. Jag var själv jättenöjd. På min facebook skrev jag det också.
Fick ovanståede kommentar av Paul. Den gjorde mig skitglad. Jag är väldigt självkritisk, men upplever ibland att det går bra. Kanske till och med bäst för mig under en kväll. Ofta i sällskap med mycket mer etablerade eller hype:ade komiker.
Men ändå är den här branschen fylld av stängda dörrar och väldigt få tillfällen att se fram emot. Jag är inte på Norra Brunn trots att Peppe tycker att jag är rolig. Senast efter festivalen skulle jag få komma, men jag är för stolt för att ringa och påminna/be om supporttider (det är ju där jag ska in numera). I november är det 3 år sen jag var på Norra Brunn under ett bokat gigg. Har hoppat in några gånger sen dess, men iallafall. Jag är väldigt mycket bättre nu än för 3 år sen.
Allting som görs av ROA, Özz och hans f.d. bokastandup-kollegor får jag aldrig komma på heller. Jag förstår att man vill lyfta fram många andra framför mig. Särskilt bokningsbolagets egna komiker. Men ibland måste väl publikens reaktioner räknas också? (Om dörren var stängd innan, så är den väl igenspikad nu)
Efter gigget igår gick jag över till Shamrock med Marja, Marcus, Tomas Högblom, Nils Lind och två vänner till sällskapet. Marcus och jag talade en del om motivation. Marcus berättade att det han ser mest fram emot att skriva till är Oslipats experimentkvällar. Och jag kontrade med att jag redan börjat skriva till smygpremiären av Lobbyn den 10 november, men annars ser jag ganska lite som roar mig på skrivarfronten.
Jag har väldigt roligt på Stockholms underbara klubbscen, älskar stand-up och publiken skrattar. Men i slutändan handlar det om motivation. Det måste finnas fler tillfällen jag går igång på. Fler utmaningar.
Ni som följer LBO vet att det kommer ett sånt här inlägg ungefär en gång om året. Skillnaden nu är att jag uppe på scen tycker det är skitroligt, men tiden kring stand-up:en har jag svårt för.
Rent ekonomiskt är det också svårt att motivera stand-up i relation till vad som står på fakturorna under mitt 9-17-arbetsliv.
Och till alla som hoppas att jag ska sluta (för det verkar faktiskt finnas såna) kan jag säga: inte en chans.
3 kommentarer:
ytterligare så levererar du en text som får mig att nicka med instämmande. Kan själv känna mig som du emellanåt. Håller med dig till fullo när du skriver "Det är väl publikens reaktioner som räknas". men Stand up världen är orättvis, precis som alla andra världar som kretsar runt oss. Uppe på scenen är det underbart. Det är därför man ställer sig där. men allt annat runt omkring scenen kan ge lätt migrän.
Kontentan av det jag har skrivit är: Bra skrivet Johan och jag håller med dig till fullo.
Hej!
Jag såg dig på GASTA i våras och hittade hit till din blogg av en slump. Du var helt grym den kvällen! :)
Vill bara säga att jag blir så berörd av vad du skriver. Varför "släpps" du inte in när ROA/Özz är i farten?
Kör hårt och all lycka i framtiden!
Fredrik: texten är väldigt egoistiskt skriven, men jag är glad att du nickade instämmande.
Anonym: synd att du är just anonym. Hoppas du kommer till Gasta nästa gång! Jag är där igen den 9 december.
Skicka en kommentar